Han var tyst en lång stund sen sa han med låg röst "f-förlåt de-det var dumt" han vände sig om och gick fort därifrån och till min egen förvåning sprang jag efter honom, jag stoppade honom även fast han försökte gå förbi mig och sa "vi glömmer att det hände     okej?" han nickade medans en tår rann ner över hans kind och jag insåg att det här antagligen bara gjorde allt värre. Jag släppte förbi honom och och sa tyste "förlåt". Jag bara stod vid gränsen mellan skogen och dungen och grät allt hade blivit så fel. Jag kände hur något kallt träffade mitt huvut och tittade upp och flera droppar träffade mitt ansikte och det kom bara fler, "seriöst!" skrek jag och började gråta ännu mer. Gå hem var det sista jag ville men hade inte direkt något val om det spöregnade, jag började långsamt gå igenom dungen även om det rengnade ville jag gå och tänka för mig själv en stund och dessutom ville jag inte att mamma eller pappa skulle se mig gråta jag var bara inte den typen av person. Jag gick på stigen igenom dungen och kollade på alla blöta blommor, träd och stenar. Jag stannade alldeles innan jag kom ut ifrån dungen och kollade tillbaka, jag ville fota regndropparna som hårt slog emot havets yta men orkade inte "det kommer regna igen" tänkte jag och började gå igen, stigen hade blivit alldeles lerig och kladdig av allt regn och jag hade mina fina, ny favorit skor på mig, men just nu orkade jag inte bry mig och fortsatte gå oberöd av det jag nyss hade insett.  

Filip satte sig bredvid mig på klippan och jag kände hur några tårarna långsamt började rinna ner för mina kinder, jag såg hur han tvekade lite innan han la armarna runt mig och jag kunde inte hålla tårarna inne nå längre, bara fler och fler började rinna ner för mina kinder och ner på filips axel som jag försiktigt hade lutat mig mot. Vi bara satt där tysta en lång stund tills jag slutat gråta och lyfte huvudet ifrån hans axel, han släppte långsamt taget om mig och jag log mot honom. Han frågade om jag mådde bättre och jag svarade "mm lite kanske" helt ärligt mådde jag sämre men om jag sa det skulle de nog bara bli akward stämmning och jag orkade inte med det. Jag började undra hur mycket klockan var och tänkte precis fråga Filip, jag vände mig om och kollade på honom men precis när ja skulle prata lutade han sig framåt å kysste mig!
"J-jag har kille!" Skrek jag innan jag hann tänka mig för, jag hade inte alls en kille och kände knappt någon heller omg vadfan har jag gjort, jag visste inte hur jag skulle ta mig ur det här, allt hände så fort och Filip såg nästan rädd ut så jag sa "jag har kille" en gång till fast den här gången lugnare, okej nu vet jag verkligen inte hur jag ska ta mig ur det här och jag kände hur paniken långsamt började sprida sig inom mig. Jag hade aldrig varit i en sån här situation förut och viste inte vad jag skulle göra, det här betyde väll att Filip gillade mig? Jag stod en bit ifrån honom och klippan och studerade honom medans jag väntade på att något skulle hända, för jag hade ingen anning om vad det fanns som jag kunde göra. Jag såg hur hans ögon blev glansiga och började tycka så synd om han, Filip är inte den populäraste direkt och han känner sig säkert som värsta tönten efter det här ja menar vem skulle inte göra de? Tiden gick och jag började försiktigt säga "jag är ledsen men det är bäst så här, vi är ju forfarande vänner" jag kollade på honom och log lite för att lätta på stämmingen.

Jag var trött och anfådd men jag stannade inte, jag fortsatte springa, fortsatte springa så fort jag kunde ifrån alla skratten. Jag sprang och sprang, igenom den täta skogen, jag kollade inte bakåt även fast jag ville jag bara sprang, ända tills jag kom ut från skogen och in i den vackra dungen. Jag stannade äntligen och satte mig flåsande på klippan och såg ut över stigen, på dom stora, ståtliga träden och havet som glittrade i solskentet men min blick stannade på en skugga, en skugga av en människa, jag stelnade till och fortsatte långsamt med blicken till dungens öppning. Jag blev förvånad när jag såg vem det var, jag trodde det skulle vara någon vuxen typ mamma eller någon av lärarna men det var det inte, det var Filip, den Filip! Filip ifrån min klass han som jag inte varit med sen jag var liten. Vad fan gör han här tänkte jag och höll på att börja gråta, jag antog att han var här för att mobba mig för kvällens händelse och det var verkligen det sista jag behövde. "Hej" sa han försiktigt och började gå närmre mig, jag mumlade "hej" tillbaka och han reakerade på det, att jag inte sa typ "hajj, tjoo, hojj" eller något sånt som jag alltid gör, även fast han inte känner mig särkilt bra så är det svårt att missa att även om jag är ledsen så brukar jag va possitiv och glad men nu... jag vet inte... allt känndes bara så menningslöst och jag ville inget annat än att sjunka igenom marken och dö, jag ville aldrig gå ifrån dungen, ville inte möta någon av dom ifrån klassen, jag ville ba sitta på klippan och se ut över dungen tills jag dog. Att jag ens tänkte så fick mig att må ännu sämre, jag hade aldrig förstått mig på människor som började må jätte dåligt på grund av en händelse men jag va just nu en av dom även fast jag fortfarande inte förstod hur, fy jag hatade verkligen när jag inte förstod något och de började hända allt oftare nu efter min 15 års dag.

tjoo alla, på den här bloggen kommer jag att lägga ut noveller jag skriver. jag kommer antagligen att läga ut del för del och oregelbundet eftersom jag gör annat än att bara skriva. jag är bara 13 år så skriver kanske inte så bra men ni behöver inte va taskiga för det även om ni gärna får berätta vad ni tycker, tänkte skriva lite om mig också så om ni vill kan ni ju fortsätta läsa...

okej så jag heter ella och är 13 år, jag gillar att lyssna på musik och lära känna nya människor och ofc skriva noveller/berättelser, jag älskar citat och texer med en "menning" och vill bli kurator eller typ psykolog.

vet inte riktigt vad mer jag ska skriva och vad ni vill veta men det var typ ganska mycket beggingin om mig haha men vill ni snacka eller fråga nått kan ni kika mig ellamusic_ och om någon behöver prata försöker jag gärna hjälpa er

xoxo