Det var sent och månskenet lyste som strålkastare på en justin biber konsert mot handtaget till dörren hem, jag andades in och tryckte långsamt ner handtaget, jag gick in och mamma kom springandes ut i hallen, hon kramade mig och sa lättat Elvira. Även fast jag redan hade dåligt samvete knuffade jag bara iväg henne och gick upp för trappan och till vänster in till mitt rum, jag låste dörren efter mig, det var faktiskt den första gången som jag gjorde det, jag hade aldrig behövt förut, mina föräldrar hade alltid litat på mig och gett mig ett privatliv men nu orkade jag bara inte ta risken att dom skulle komma in och försöka snacka med mig. Jag gick och satte på platt tv:en på väggen och la mig sedan snett över sängen för att se den bra. Nu efteråt var det väldigt dumt att ha tv:en i hörnet av mitt rum istället för framför sängen men det var mycket snyggare så här. Jag bläddrae bland kanalerna men det fanns inget bra, james bond var ju bara om sex och si-fi var bara skumt så jag bestämde mig för att stänga av tv:en och fixa i min smink låda.
Hela kvällen försökte jag hålla mig sysselsatt så att jag inte skulle tänka på allt som hänt men det här var en av dem få gånger som mitt rum var städat så det var rätt svårt, det fanns inget bra på tv, jag hade inte nått att städa och mitt nintendo var nere och alla spammade min mobil, det mesta var kommentarer och hat men några få jag hade sett var snälla men jag hade ingen lust att öppna mobilen och kolla på någon av alla smsen det kändes bara för jobbigt, som att springa ett maraton i vatten, som att om jag försökte skulle jag dö men ändå känna all smärta.
Jag höll på att sortera alla mina böcker och filmer i trähyllorna på väggen ovanför sängen, det var en såndär "mordern" bokhylla som var i ett typ sicksack mönster ni vet en sån som finns i sims med tre hyllor. Jag hade tagit ur allt ifrån hyllan och lagt dom i en stor hög på sängen och höll nu på att gå igenom vilka jag ville ha i mitt rum eller inte, jag hade nästan glömt vilket stort fan jag var av emmy böckerna. Mitt i högen med böcker och filmer såg jag något som inte passade in, det var glittrigt och väldigt tjejigt, inte som något omslag jag någonsin sett. Jag tog fram boken ifrån högen och pep till när den började spela "TTYLXOX" det var nu jag insåg att det var min gamla dagbok jag höll i, det var en rosa bok med glitter och på framsidan var det en hundvalp också, på hundvalpens öra var den en knapp som började spela låten "TTYLXOX" om tröck där. Jag hade aldrig skrivit dagbok eller ens velat men jag hade blivit kär i boken och bara varit tvungen att ha den.

Filip satte sig bredvid mig på klippan och jag kände hur några tårarna långsamt började rinna ner för mina kinder, jag såg hur han tvekade lite innan han la armarna runt mig och jag kunde inte hålla tårarna inne nå längre, bara fler och fler började rinna ner för mina kinder och ner på filips axel som jag försiktigt hade lutat mig mot. Vi bara satt där tysta en lång stund tills jag slutat gråta och lyfte huvudet ifrån hans axel, han släppte långsamt taget om mig och jag log mot honom. Han frågade om jag mådde bättre och jag svarade "mm lite kanske" helt ärligt mådde jag sämre men om jag sa det skulle de nog bara bli akward stämmning och jag orkade inte med det. Jag började undra hur mycket klockan var och tänkte precis fråga Filip, jag vände mig om och kollade på honom men precis när ja skulle prata lutade han sig framåt å kysste mig!
"J-jag har kille!" Skrek jag innan jag hann tänka mig för, jag hade inte alls en kille och kände knappt någon heller omg vadfan har jag gjort, jag visste inte hur jag skulle ta mig ur det här, allt hände så fort och Filip såg nästan rädd ut så jag sa "jag har kille" en gång till fast den här gången lugnare, okej nu vet jag verkligen inte hur jag ska ta mig ur det här och jag kände hur paniken långsamt började sprida sig inom mig. Jag hade aldrig varit i en sån här situation förut och viste inte vad jag skulle göra, det här betyde väll att Filip gillade mig? Jag stod en bit ifrån honom och klippan och studerade honom medans jag väntade på att något skulle hända, för jag hade ingen anning om vad det fanns som jag kunde göra. Jag såg hur hans ögon blev glansiga och började tycka så synd om han, Filip är inte den populäraste direkt och han känner sig säkert som värsta tönten efter det här ja menar vem skulle inte göra de? Tiden gick och jag började försiktigt säga "jag är ledsen men det är bäst så här, vi är ju forfarande vänner" jag kollade på honom och log lite för att lätta på stämmingen.

Jag var trött och anfådd men jag stannade inte, jag fortsatte springa, fortsatte springa så fort jag kunde ifrån alla skratten. Jag sprang och sprang, igenom den täta skogen, jag kollade inte bakåt även fast jag ville jag bara sprang, ända tills jag kom ut från skogen och in i den vackra dungen. Jag stannade äntligen och satte mig flåsande på klippan och såg ut över stigen, på dom stora, ståtliga träden och havet som glittrade i solskentet men min blick stannade på en skugga, en skugga av en människa, jag stelnade till och fortsatte långsamt med blicken till dungens öppning. Jag blev förvånad när jag såg vem det var, jag trodde det skulle vara någon vuxen typ mamma eller någon av lärarna men det var det inte, det var Filip, den Filip! Filip ifrån min klass han som jag inte varit med sen jag var liten. Vad fan gör han här tänkte jag och höll på att börja gråta, jag antog att han var här för att mobba mig för kvällens händelse och det var verkligen det sista jag behövde. "Hej" sa han försiktigt och började gå närmre mig, jag mumlade "hej" tillbaka och han reakerade på det, att jag inte sa typ "hajj, tjoo, hojj" eller något sånt som jag alltid gör, även fast han inte känner mig särkilt bra så är det svårt att missa att även om jag är ledsen så brukar jag va possitiv och glad men nu... jag vet inte... allt känndes bara så menningslöst och jag ville inget annat än att sjunka igenom marken och dö, jag ville aldrig gå ifrån dungen, ville inte möta någon av dom ifrån klassen, jag ville ba sitta på klippan och se ut över dungen tills jag dog. Att jag ens tänkte så fick mig att må ännu sämre, jag hade aldrig förstått mig på människor som började må jätte dåligt på grund av en händelse men jag va just nu en av dom även fast jag fortfarande inte förstod hur, fy jag hatade verkligen när jag inte förstod något och de började hända allt oftare nu efter min 15 års dag.